Den gamle och havet

Av: Supermamman 24 april 2007

Vad är det som gör att vi vuxna helst lägger oss som strandade valar på stranden?

Passivt stirrar vi tomt framför oss eller i någon bok eller tidning, som vi oftast inte läser, medans barnen omkring oss bygger sandslott, springer fram och tillbaka i vattenbrynet, spelar bollspel eller leker med en drake?

Är det för att när vi ser på havet så ser vi i själva verket in i oss själva?

Ju längre vi levt, dessto mer finns att begrunda?

Den förklaringen känns onekligen mer tilltalande än tanken att vi kanske bara zaggar igen med åren, livet rinner ur oss, vi har helt enkelt inte så mycket att komma med längre. Därför blåstirrar vi.

Nej usch – åter till tanken om introspektion. Att ligga på stranden är helt enkelt en form av yoga. Havet ger oss energi och livskraft, ger oss tillåtelse att för en stund slippa ifrån omvärldens alla intryck. Havet ger oss en stunds ro.

Fast allt det här om havets helande kraft visste ni ju redan, eller hur?

Jag borde hållit tyst och bara blåstirrat.

Tove Johnson

Läs tidigare krönikor:

Och solen har sin gång
Bockfesten
Ode till ballongen som sprack
Supermamman: Hyllning till Costa del sol igen
Supermamman söker tjänstejon
Supermamman: Föräldrar är barnsligare än barnen
Hösttankar I
Supermamma idiotförklarar föräldrar
Supermammans tråkiga råd
Hjälp! - håller jag på att bli en Supermamma?

Kommentera den här artikeln:
» Tipsa någon om artikeln
» Kommentera artikeln i forumet
» Skriv ett epost till oss